En av de jag jobbade med idag förlorade sin man i en trafikolycka,då även hans bästa kompis omkom,för snart tre år sedan.

Jag beundrar henne enormt mycket för att hon lyckats gå vidare så bra,som hon faktiskt har.
Hon är en otroligt positiv och glad person,som har en sådan energi att det smittar utav sig på alla andra.
Jag är tacksam för att hon (trots att hon inte kom ihåg mig från förut) valde att berätta sin historia för mig!

Jag fick verkligen bita ihop för att inte börja gråta - jag höll det inom mig tills påvägen hem,då kom tårarna!
Det är så hemskt! Det är när sånt här händer,som jag inser hur fort det kan gå!
Det räcker att man själv eller någon annan (som i detta fallet) tappar koncentrationen en sekund för att det ska kunna vara slutet...

Alla borde lära sig att uppskatta det man har - innan det är försent!